Amor liber II

Hågkomster av några läsminnen

The Bookworm (1850), Carl Spitzweg.

---

“Jag skriver för den som när han faller ner i min bok skall falla som i ett hål och aldrig mer komma upp”.

-Georges Bataille

“Av böckernas innehåll plockar vi bara utslagna blommor av de frön som redan gror inom oss”.

-Maria Konopnicka

---

---

I.

Det är nog svårt för de flesta att peka ut sitt allra första minne av läsning. I likhet med närapå alla andra erfarenheter under barndomen, är det som att det inte finns någon exakt början, ingen ”big bang”, som initierade oss i läsandet. Vad vi i stället har är vaga hågkomster, ungefärliga uppskattningar, som mer eller mindre överensstämmer med en faktisk tidpunkt. Så har det åtminstone varit för mig. Jag har inget minne av min första bok, alltså den jag läste från pärm till pärm. Vad jag kommer ihåg är snarare läsminnen, inspiration och upplevelser som jag tog med mig från böcker som gett bestående intryck. Några av dessa intryck kommer att beskrivas i föreliggande essä.

Under mellan- och högstadiet hade vi en läslista i min klass, som fungerade som en slags poängtavla för de elever som läst mest. Än idag kan jag tycka att det var ett underligt sätt att stimulera läsandet på - som om läsning som nyttigt bestyr enkom kan mätas kvantitativt. Likafullt minns jag att det var spännande. Visst ansträngde jag mig också för att leta fram så tjocka böcker som möjligt. Bland annat minns jag ett brittiskt översiktsverk över Jordens samtliga fågelarter, en tegelsten på över 800 sidor. Efter min ”läsning” (jag bläddrade mest i den utan att faktiskt läsa) av boken låg jag överlägset först på klassens läslista. På andra plats låg klassens plugghäst, en gravt introvert tjej (som var känd för att spendera sommarloven sittandes på olika parkbänkar runtom i Hisings Kärra, ständigt läsandes, sorglig och enslig).

En av böckerna jag minns och som jag i efterhand har insett stimulerade mitt historieintresse, var The Laughing Cavalier (Den skrattande kavalieren på svenska), författad av baronessan Orczy 1914. Boken är en historisk äventyrsroman, som utspelar sig under det nederländska frihetskriget (1568-1648), en berättelse som spänner över 400 sidor. För en gångs skull så läste jag faktiskt en bok från pärm till pärm. Jag kan inte påstå att jag förstod ens en bråkdel av vad jag läste. Om någon hade ställt detaljerade frågor om handlingen till mig idag, skulle jag inte kunna redogöra för den (det var närmare 30 år sedan jag läste den). Likväl satte boken ändå avtryck på mig. Det enda jag visste om Nederländerna innan jag läste boken var att det var Rembrandts hemland, att där fanns gott om tulpaner och att fotbollslandslaget spelade i orangea tröjor. När jag fick lära mig att där även fanns en dramatisk historia, stimulerades såväl min fantasi som mitt historiska intresse.

Efterhand fanns det inga spännande böcker kvar att välja i skolans bibliotek. Följaktligen blev vi ombedda att om möjligt ta med oss egna böcker hemifrån. Då min pappa – liksom många andra personer med historieintresse – varit fascinerad av andra världskriget, fanns det många böcker på det temat att välja bland, såsom den danske författaren Sven Hassels romaner. Jag kan vara ärlig och säga att det som då mest lockade mig med dennes böcker var just det krigiska och brutala innehållet, samt de iögonfallande omslagen, vilka pryddes av hakkors samt hammaren och skäran (nota bene: brinnande), symboler som man brukade stöta på lite varstans i Hisings Kärra under skinhead-tidens heyday i slutet av 90-talet. Trots ”disclaimern” på omslaget, så var det många i klassen som ville kommentera mina bokval. Men jag stod på mig och betade av Hassels romaner, en efter en (totalt 14 böcker). Förutom att läsa något som jag faktiskt tyckte var intressant, så ackumulerade jag ihop än mer sidor på klassens läslista. När jag lämnade grundskolan för mitt sista sommarlov innan gymnasiet, var jag överlägsen etta.

II.

Det är lustigt när man blickar tillbaka och inser vad som faktiskt inspirerade läsintresset. Utanför skolan kan jag inte påstå att jag hade något direkt intresse av böcker. I likhet med många andra ungdomar lirade jag konsol och datorspel under större delen av min uppväxt. Att sitta och läsa var, åtminstone i min umgängeskrets, något som bara töntar och nördar (eller hybrider av desamma) gjorde. Det är jämförelsevis intressant att läsa om hur andra skribenter och författare utvecklat sitt intresse för det skrivna ordet. Påfallande ofta beskrivs intresset som närapå medfött; de skrev romanutkast i lågstadiet och dagbok började de föra när de precis blivit skrivkunniga; de slukade Krig och fred och liknande mastodontverk när de var 8 år gamla (ja, jag raljerar), etcetera. Så var det inte alls för mig. Jag fick förvisso komplimanger tidigt under skoltiden för att jag var duktig på att skriva, men det var inget som präglade min identitet. Som jag skrivit om på andra ställen, så var det först under gymnasietiden som jag utvecklade en skriv- och läslust som mer eller mindre förblivit konstant fram till idag.

En intressant observation i sammanhanget är att jag ändå samlade på mig en hel del böcker under de år som jag lirade spel som mest. Jag prenumererade på Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB):s skrift Pennan & Svärdet och beställde regelbundet hem historiska faktaböcker till förmånliga priser. En och annan intressant titel beställde jag separat från annat håll, däribland Västerlandets undergång (1918) av Oswald Spengler. Jag införskaffade boken säkert tre-fyra år innan jag faktiskt tog mig tid att läsa den. Omständigheterna var något märkvärdiga. När jag började studera på universitetet hade jag valt att samtidigt engagera mig i ett regionalt parti, Sjukvårdspartiet Västra Götaland. Genom partiet fick jag uppdrag som nämndeman i Förvaltningsrätten och blev samtidigt invald i Göteborgs distriktsstyrelse som kassör. Det var en spännande tid, där jag fick handfast erfarenhet av partiarbete. Mitt intresse kulminerade under en partikonferens som hölls uppe i Vänersborg. Idealist som jag var, föreställde jag mig att det skulle finnas utrymme för diskussioner om politiska och filosofiska idéer – men av detta blev ingenting. Vad som istället diskuterades var planer på att anlägga nya lyktstolpar, öka mängden papperskorgar och minska vårdköerna (den sistnämnda punkten var förvisso något jag verkligen engagerade mig i). Det kändes så oerhört andefattigt. Jag var ung och fylld av idéer och övertygad om att det var möjligt att förändra världen genom politiken. Allt jag hade trott och hoppats på var en illusion. Kommun- och regionalpolitik dömde jag ut som något futtigt.

Väl hemkommen från konferensen valde jag – av ännu okänd anledning – att plocka fram Oswald Spenglers magnum opus ur bokhyllan. Redan bokens inledning fängslade mig, där Spengler på ett destillerat men intressant sätt lägger fram hela sin historiefilosofi, den om högkulturernas födelse, uppgång, förtvining och förfall. Tanken att allt inom ramen för den mänskliga erfarenheten på något sätt var inbegripet i ett högre sammanhang, att alla våra tankar och gärningar hörde samman med en form av något slag, fick närapå allt att framstå som meningsfullt. Även under en förfallsperiod – som Spengler, liksom jag själv, ansåg att vi befann oss i – kunde bära på mening, under förutsättning att man förstod den specifika högkulturella fas man själv var inbegripen i. På Spenglers uppmaning beslöt jag mig för att lägga mina litterära och konstnärliga intressen - skrivandet och måleriet - åt sidan, för att i stället engagera mig politiskt (i bokens inledning uppmanar Spengler Västerlandets ungdom att ägna sig åt realiteter - alltså politik, teknik och ekonomi, framför litteratur, konst och filosofi). Efter min läsning av boken sökte jag kontakt med likasinnade, som liksom jag själv, hade kommit fram till samma diagnos om vad som var fel i samhället, ja, i Västvärlden i stort. Mitt engagemang i Sjukvårdspartiet Västra Götaland kändes så futtigt efter att jag läst Spengler. Jag tappade min motivation och anmälde mitt utträde ur partiet.

Spenglers idévärld hade mig i ett järngrepp i nästan ett helt decennium. Under de tio åren skrev jag frenetiskt, såväl om politiska som dagsaktuella ämnen. Det var mitt sätt att försöka påverka händelsernas gång i vad jag då betraktade som en önskvärd riktning. Under de åren försakade jag ett flertal av mina kreativa intressen och jag gjorde prioriteringar som drabbade mig negativt socialt. Först i samband med riksdagsvalet 2018 ebbade mitt politiska intresse fullständigt ut. Jag håller alltjämt Spengler högt som tänkare och läser honom fortfarande med stor behållning, men han är inte längre min husgud. Dessutom betraktar hag hans historiefilosofi med betydligt större skepsis än vad jag gjorde från början. Mycket kritik har riktats mot Spenglers historiefilosofi, inte minst hans metafysiska koncept och hans godtyckliga urval av fakta för att underbygga sina vidlyftiga teser. Det finns fog i kritiken, men till Spenglers försvar bör också sägas att ett så storslaget idébygge med nödvändighet kommer att ha många brister. Det gör inte nödvändigtvis bristerna mindre allvarliga, men det behöver heller inte resultera i att man måste förkasta Spenglers övergripande ansats som sådan. Stundom plockar jag fortfarande fram Västerlandets undergång, särskilt när den litterära inspirationen tryter. Det är min bestämda uppfattning att ingen har diktat så vackert om historien som Spengler.

III.

Spengler var inte den enda författaren som influerade mig under de år jag var politiskt intresserad. Ett annat verk, vilket också utgör ett av mina bästa och mest inspirerade läsminnen, var The Counter-Revolution (1968), av den ungerske historikern, politiske teoretikern och filosofen Thomas Molnar. Hans övergripande tes är att den moderna västerländska historien präglats av en konflikt mellan två grundläggande världsbilder: dels Den revolutionära traditionen, som enligt Molnar syftar till att omforma samhället utifrån abstrakta ideal om jämlikhet, frihet och framsteg. Han kopplar denna tradition till upplysningstraditionen, med dess efterföljande strömningar i form av liberalism, socialism och marxism, vilka han menar delar en gemensam tro på att nästan allt i samhället kan omformas på rationalistiska grunder; dels Den kontrarevolutionära traditionen, som försvarar historiskt framvuxna institutioner, religion, auktoritet och social kontinuitet. Molnar lyfter fram tänkare som Edmund Burke och Joseph de Maistre, vilka förespråkade ett organiskt samhälle, där tradition och moral anses vara viktigare att slå vakt om än politiska utopier.

Molnar argumenterar övertygande för sin tes. Jag minns att jag vid och efter läsningen av boken kände mig fullständigt klar över vilka orsakerna var till allt som slagit slint i Västerlandet. Molnars katolicism inspirerade mig också till att själv söka mig mot kristendomen - ett sökande som i slutändan blev fruktlöst (jag försökte hitta till kristendomen på intellektuell grund, men kom fram till att jag behövde känna mig känslomässigt, ja, trosmässigt övertygad, för att verkligen kunna hävda mig själv som kristen). På äldre dar har jag omprövat min inställning till Molnars verk. Att på ett så mono-kausalt sätt peka ut franska revolutionen som orsaken till allt negativt som skett i Västerlandet sedan 1700-talet, anser jag nästan vara enfaldigt. Att upplysningens idéer slog rot berodde inte bara på idéerna som sådana, utan också på de faktiska materiella omständigheter som förelåg. Flera europeiska samhällen genomgick snabba sociala och ekonomiska förändringar, vilka fordrade passande intellektuella förklaringar. De äldre idéerna och tankesystemen ansågs vara förlegade, då de inte kunde svara mot den nya tidens omständigheter. Därmed vann nya idéer plats, som fick särskild resonans mot bakgrund av den franska revolutionens utbrott 1789. Det betyder inte att franska revolutionen och upplysningen inte är oproblematiska som historiska händelser och rörelser. Tvärtom. Många idéer som kommit ur upplysningen och revolutionen kan sägas ha varit destruktiva för Västerlandet, men föreställningen att vi skulle leva i något slags traditionalistiskt paradis om vi bara kunde reversera franska revolutionen, anser jag vara en pueril tanke.

På samma sätt som upplysningen för många människor fungerade som en slags korrektion för brister i dåtidens samhälle, behövde den franska revolutionens brister och excesser korrigeras efter Napoleon-krigen, då Europa gick in i vad som efterhand har betecknats som en relativt fredlig tid. Det var en tid då kontinenten behärskade världen, särskilt efter den relativa samstämmighet bland de europeiska makterna som bredde ut sig efter fransk-preussiska kriget 1870-1871 och som inledde det som kallats för La Belle Époque (1871-1914), den vackra eran. Tyvärr så varade inte denna särskilt länge – den krossades fullständigt när första världskriget bröt ut. Molnar hävdar emellertid att även världskrigen, ytterst sett, har sin upprinnelse i den franska revolutionens idéer. Visst ligger det något i det. Jag tror exempelvis att han har rätt i att Rousseaus idéer om allmänviljan legat bakom många nesligheter, inte minst i Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Men idéer är bara en faktor – mänsklig agens och materiella omständigheter utgör andra aspekter som också behöver tas med i beaktande.

Idag uppfattar jag den franska revolutionen som en historiskt viktig kuriositet. Dock ska inte dess verkningar överdrivas. Det viktigaste som jag tog med mig från Molnars bok är att han insisterar på att det i alla tider funnits enskilda personer och grupper som strävat efter att omforma samhället till en idealisk plats, en utopi, där det inte ska finnas några brister överhuvudtaget. Detta vill Molnar härleda till den gnostiska idén om den alltigenom bristande materiella verkligheten, som har sin upprinnelse hos demiurgen, en ond gudom som med sin materiella skapelse skymt den goda, helt igenom andliga världen. Liknande tankegångar går igen hos många ideologiskt drivna grupperingar, som gör gällande att världen ständigt präglas av något slags kaos-tillstånd, som av en händelse endast sagda grupper själva kan råda bot på. Dessa grupper kontrasterar Molnar mot de kontrarevolutionära, vilka erkänner världen och människan för vad de är: bristfälliga ting. Än idag ringer Molnars idéer om gnosticismen i öronen när jag lyssnar till ideologiskt drivna personer med glansiga ögon som minsann vet exakt hur de ska bära sig åt för att få världen på “rätt” köl.

IV.

Jag kan också nämna ett par skönlitterära verk som påverkat mig. När jag besökte Rom för första gången 2015 hade jag med mig George R.R. Martins A Game of Thrones (1996). Jag hade faktiskt inte hört talas om verket innan jag såg serien på HBO. Jag var lite tveksam till om jag skulle orka med att ta mig igenom en fantasy-bok på mer än 800 sidor. Jag hade förvisso läst JRR Tolkiens Lord of the Rings i tonåren, också mot bakgrund av Peter Jacksons populära filmtrilogi. Även om jag uppskattade läsningen, så gjorde den inte något särskilt avtryck på mig. Jag skulle bara vistas i Rom i fem dagar, så dagarna var fullspäckade. Ändå lyckades jag läsa klart boken innan jag var tillbaka i Sverige.

Den som varit i Rom vet hur mycket staden har inspirerat Martins skildring av King’s Landing, huvudstaden i de sju kungadömen som merparten av handlingen i A Song of Ice and Fire utspelar sig i. Under min vistelse fick jag anledning att reflektera över varför Rom inspirerat så många – inte bara författare, utan även konstnärer och filmskapare. Aldrig har jag blivit så inspirerad att skriva som när jag utforskade den eviga staden, samtidigt som jag läste Martins mäktiga verk. Hans skildringar av maktkampen mellan Westeros mäktiga familjer kan förvisso betecknas som en cynisk skildring av den mänskliga naturen – eller en realistisk, om man själv är lagd däråt. Något som liknar Tolkiens religiösa idealism lyser med sin frånvaro. Likväl så gav GoT mig stor inspiration och livslust. Att vandra på Palatinen under en solig vårdag, registrerandes mäktiga intryck, vilka senare smältes ner över ett par glas vin och en pastarätt till kvällen, utgjorde en bra förberedelse inför läsningen av Martins verk.

Ett annat läsminne jag inte får glömma att nämna är den jag företog av Johann Wolfgang von Goethes Faust, det verk som tillsammans med librettona till Richard Wagners Nibelungens ring inspirerade mig till att skriva mitt eget episka diktverk (som jag alltjämt håller på att omarbeta till en prosaisk berättelse). Vad handlar då Faust om? Boken är ett av de mest inflytelserika litterära verken någonsin och behandlar människans eviga strävan efter kunskap, mening och lycka. Huvudkaraktären, Faust, är en lärd man som trots sin omfattande vetskap känner sig tom och otillfredsställd. För att råda bot på detta sluter han en pakt med Mefistofeles (djävulen). Pakten symboliserar människans beredvillighet att offra moraliska principer för måluppfyllnadens skull. Ett centralt tema i boken utgörs av konflikten mellan gott och ont, liksom människans inre kamp mellan förnuft och begär. I verket utforskas även frågor om skuld (inte minst genom karaktären Gretchens tragiska öde, som visar hur Fausts handlingar får allvarliga konsekvenser för andra), ansvar och möjligheten till försoning. Språket i boken är rikt på symbolik och filosofiska resonemang, samtidigt som dramat innehåller såväl realistiska som övernaturliga inslag. I boken visar Goethe hur ambivalent människors strävan är - den är hennes största styrka såväl som hennes största svaghet. Faust har av många tolkats som en berättelse om människans gränslösa ambition och kontinuerliga sökande efter livets mening.

V.

Jag skulle kunna ge många fler exempel på böcker som satt avtryck och inspirerat mig genom åren, men de nämnda är de som främst kommer till sinnes när jag reflekterar över det. Mina läsminnen är för mig lika tydliga som mina skrivminnen. Att jag kommer ihåg dem tror jag beror på att de haft mening för mig. Jag föreställer mig att det är så med allt i livet, vad det än må gälla: det som har betydelse för oss och som vi är intresserade av, det är också sådant som vi har lättare att lägga in i vår minnesbank.

Läsande, som akt, är inte något statiskt. Man kan läsa för avkopplingens skull eller för lärandets skull; man kan läsa med ett tydligt syfte, eller helt förutsättningslöst. När jag pluggade på universitetet tenderade jag att ha en ganska instrumentell syn på läsandet. Jag skulle motivera varje bok jag valde att läsa utifrån det syfte som den kunde brukas för. Så här i efterhand kan jag tycka att det var ett ganska tråkigt sätt att läsa på. Ju äldre jag blivit, desto mer förutsättningslöst läser jag. Det behöver inte vara samma sak som att läsa riktningslöst, ja, slumpmässigt, vilket förvisso kan ge upphov till överraskande läsupplevelser. Mina läsvanor är spretiga. Jag har en tendens att grotta ner mig i ett ämne extremt mycket, tills jag blir fullständigt trött på det och överger det, helt utan sentimentalitet. De enda ämnen jag verkligen aldrig tröttnar på att läsa om är historia och filosofi, men kanske tröttnar jag även på dessa ämnen i framtiden – vem vet. När jag exempelvis förr läste om slaget vid Farsalos, ville jag inget hellre än att fly undan mitt samtida kassörsarbete vid vårdcentralen och sadla om till legionär; när jag praktiserade vid en bilprovningsanläggning intalade jag mig själv att jag hellre hade varit preussisk grenadjär vid slaget om Sedan. Dylika fantasier överger man – förhoppningsvis – med mognad och ålderns hjälp. Att leva i vår tid har sina utmaningar och det finns mycket att beklaga – men helt ärligt, jag skulle inte vilja leva i någon annan historisk tid. Det är min ärliga uppfattning, som gravt historieintresserad.

Det är min fasta övertygelse att man inte kan bli bra på att skriva om man inte läser – samtidigt som jag inte heller tror att man blir duktig på att skriva genom att bara läsa. En symbios mellan läsandet och skrivandet är värd att eftersträva. För somliga räcker det med att läsa - de får aldrig någon lust att skriva. Man kommer långt med att bara läsa. Det skrivna ordet är enligt mig det bästa mediet just för att det tvingar fram associationer hos läsaren som i någon mån alltid är unika, även om dessa associationer utgår från samma text. Detta i jämförelse med film- eller bildmediet, som är mycket mer tillrättalagt och bestämmande gentemot mottagaren. Det betyder inte att filmer och bilder inte kan vara högkulturella eller konstnärligt givande, utan snarare att de inte är lika fria, sett ur mottagarens perspektiv. Att läsa ställer dessutom krav, i motsats till ljudmediet, som är mycket lättare att ta till sig om man är disträ. Att lyssna på en ljudbok eller en podcast med halva örat kan vem som helst göra – att sätta sig koncentrerat med en bok i handen, det kräver viss ansträngning. Det känns nästan löjligt att konstatera det, men är det något som gått till överdrift i vår tid, så är det utgångspunkten att allt jämnt och ständigt måste vara bekvämt och tillgängligt. Slutligen så bör det också konstateras att läsandet är ett tämligen tidlöst bestyr. Platon, Aristoteles, Ciceron mfl. skrev och läste. Medeltidens munkar och renässansens månglärda humanister gjorde detsamma. Läsandets tidlöshet inspirerar.

Att läsa är en stilla glädje. Det öppnar dörrar till världar bortom vår egen. I böcker möter vi mångahanda perspektiv, fiktiva karaktärer och historiska personer vilka vi aldrig annars skulle ha lärt känna. Där upplever vi känslor som känns äkta och som inspirerar oss, ja, berikar vårt liv. En bok kan vara mycket – en tillflykt i vardagen, en källa till kunskap eller en gnista som väcker vår fantasi till liv. Fröjden att läsa återfinns inte bara i berättelsernas innehåll, utan också i den ro och eftertanke de skänker. När vi läser tycks tiden få ett annorlunda tempo och vi ges chansen att stanna upp, reflektera och drömma. Genom att läsa upptäcker vi världen och lär känna oss själva lite bättre på köpet.

---