Ödets hjul

My fate cannot be mastered; it can only be collaborated with and thereby, to some extent, directed. Nor am I the captain of my soul; I am only its noisiest passenger.

-Aldous Huxley

De flesta har tillräckligt bra fantasi för att föreställa sig permanens av något slag. Tanken på att alltid vara mätt, att aldrig känna sig törstig och att vara ständigt utvilad, är tämligen rättfram, om än utopisk. Men så fort vi ger utrymme för livserfarenheten, när vardagens medvetandeström inte längre kan hållas tillbaka med hjälp av abstraktionens fördämningar, framstår dylika tankar om det permanenta som något högst orimligt. Som människor tar vi alla del av ödes-hjulets obönhörliga skiftningar.

***

Många misslyckas med att uppskatta de lyckliga stunderna i livet. Det i sig är inte så konstigt. Ofta behöver vi ju de sämre stunderna som referens för att överhuvudtaget kunna avgöra vilka tillfällen i livet som hör till de lyckligare. Vi kan aldrig själva välja att stega i takt med ödet; antingen gör vi det, eller så gör vi det inte. De flesta saknar den taktkänsla som krävs för att kunna hantera sitt öde. Under hela vår existens finner vi aldrig någon fullständig balans i detta förhållande. Det betyder dock inte att vi bör sluta söka efter denna balans. Tvärtom: vi måste söka efter den - ända ner i graven.

***

Det vore märkligt att utverka sin existens i full vetskap om att våra ansträngningar ändå inte kommer att vara värda något i slutändan. När vi föreställer oss begrepp som värde och mening bortom vår egen existens, är det vårt konceptuella jag som talar. Den besvärliga vetskapen om att vår död är oundviklig accepterar vi aldrig, åtminstone sällan fullt ut. I vårt undermedvetna utforskar det konceptuella jaget alla möjliga slags vägar att fortleva när det fysiska jaget inte längre finns kvar. Ibland bubblar dessa möjligheter upp till ytan och antar konkreta former, urskiljbara mål, som vårt fysiska jag kan sträva efter att realisera. Genom att realisera dessa mål – eller åtminstone försöka göra det – ges vårt liv en djupare mening (eller en mening överhuvudtaget). Den dag solen slocknar spelar detta förvisso ingen roll. Men i nuet – vilket är den viktigaste tidshorisont som människan känner – gör det faktiskt all skillnad i världen.

***

När allt i livet tycks gå vår väg är det lätt att ryckas med i eufori och förlora sin ödmjukhet. Efter en räcka gynnsamma händelser är det många som förväntar sig att livet skulle vara skyldiga dem både lycka och välgång. Det är därför det är så viktigt att uppleva motgångar – det är när vi möter och övervinner dessa som vår karaktär mejslas fram, det som utvecklar vår personlighet och gör oss ödmjuka. Ett liv utan svårigheter urholkar meningen med tillvaron. Ingen berättelse är intressant utan motgångar och inget liv är värt att leva som saknar hinder som övervunnits. Det betyder emellertid inte att vi alltid måste uppskatta ödets skiftningar - endast att vi även i våra mörkare stunder har en mening att utvinna.

***

Ju fortare vi förlikar oss med livets cykliska dramaturgi, desto lättare blir det att mentalt acceptera ödes-hjulets obönhörlighet. Om vi kan acceptera att det aldrig kommer ges oss någon evig lycka i livet, eller för den delen, evig ro, desto mindre skuld behöver vi känna över våra egna individuella problem och påfrestningar i tillvaron. Det behöver sägas med emfas: livet är oss inte skyldiga någonting. Snarare är det vi själva som står i skuld till livet i meningen att vår existens behöver rättfärdigas. Detta är en individuell kamp och strävan, som inte kan föras av någon annan än oss själva. Somliga försöker intala sig att kampen inte existerar överhuvudtaget och förväntar sig att saker och ting ska lösa sig utan ansträngningar. Dessa personer lider mest. Dylika illusioner förtar den underliggande potential som annars hade varit möjlig för dessa personer att realisera.

***

Att betrakta livet linjärt gör oss olyckliga. Föreställningen att vi som individer, precis som mänskligheten i stort (åtminstone om man ska ge företräde åt framstegsivrarnas teorier) rör oss i en ständigt förbätterlig, linjär utveckling, motsvarar inte livets realiteter. Naturens bestämda kretslopp borde övertyga oss om att ett cykliskt förhållningssätt är mer realistiskt (kanske särskilt för de människor som lever på den norra delen av jordklotet, med dess tydliga skiften av årstider). Ödets hjul är dynamiskt och snurrar ständigt. Ingen kan styra det. Stundtals befinner vi oss ovanför dess tyngd, ibland krossas vi under den. Detta är livet – varken mer eller mindre.