Om nationskärleken
Hur kommer det sig att nationalism har blivit ett så nedsvärtat begrepp? Även de som själva betecknar sig som nationalister inser att begreppet inte är entydigt positivt, att det har medfört lika elände för somliga och gott för vissa - vilket ju den också har gemensamt med religionen, utan att den har förkastats fullständigt. Inga vackra katedraler utan grymma korståg; inga magnifika moskéer utan våldsam jihad. Allt som är högt och uppburet inom ramen för människans existens har också sin fysikaliska, nesliga motsats.
Det förhåller sig inte annorlunda med nationalism. Förstått i sin mest positiva bemärkelse innebär begreppet land- och folkkärlek, en vördnad och respekt inför den egna historiska nationen, det sammanhang vari man själv har vuxit upp och blivit fostrad; i sin mest negativa form - som snarare bör betecknas chauvinism men som lika fullt har sin rot i nationalism - blir det en destruktiv kraft, där upphöjandet av den egna nationens värde äger rum på bekostnad av andra nationers välgång. Detta är den samtida, närmast schablonartade uppfattningen om nationalismens innebörd, som har sitt ursprung i händelserna under och efter andra världskriget. Sedan krigsslutet 1945 har nationalismen – åtminstone i Europa och Västerlandet i sin helhet – avfärdats som en bankrutt ideologi. Den som benämner sig nationalist idag, möts i regel med misstänksamhet, om inte med direkt förakt.
Mot bakgrund av de världsomgripande händelser som ägde rum under 1900-talet, får det anses som anmärkningsvärt att nationalister idag blir förvånade över att folk uppfattar deras nationskärlek med skepsis. Vi kan inte låtsas om att 1900-talet inte ägde rum. Men självfallet bör en analys av nationalism som företeelse också nyanseras. Det är i första hand i Aftonlandet (Västerlandet) som nationalismen har diskrediterats. I övriga världen har den snarare fungerat som en samlande ideologi (återigen, inte i alla sammanhang), bland annat inom ramen för diverse självständighetssträvanden, på samma sätt som skedde i Europa under 1700- och 1800-talen. Förhållandet till nationalismen i tredje världen är inte särskilt märkvärdigt, när man betänker att stora delar av Afrika, Sydamerika och Asien inte stod i någon som helst relation till vad som hände i Central- och Östeuropa under andra världskriget.
*
När nationalister talar om kärlek till och stolthet över sin nation, vad menar de då? Har nationskärleken som sådan blivit tillräckligt belyst? Är det ens möjligt att förtydliga vad den innebär? Precis som kärlek i övrigt handlar det mer om känslostämningar, om impulser och instinkter; den som inte känner av någon nationskärlek, kan heller inte abstrahera sig fram till den.
De som upphöjer nationskärleken till något gott i sig självt, är sällan intresserade av att förklara sina känslor i abstrakta ordalag. Antingen reagerar de instinktivt på nationalismens ideologiska implikationer, eller så reagerar de inte överhuvudtaget. I den utsträckningen fungerar nationalism ungefär som religion: den suggererar, implicerar, talar diffust till våra känslor. För att övertyga oss om sin meningsfullhet uttrycker den sig också med hjälp av olika slags former och symboler, såsom arkitektur, flaggor, sånger, liturgier, ritualer, åminnelser och festivaler; sammantaget: med hjälp av estetiska medel.,
Även om fanornas färger, sångernas suggestion, liturgiernas storslagenhet och festivalernas livsglädje i sig själva kan inspirera till nationalism, ger det likväl ingen djupare förklaring till vad nationskärleken som sådan inbegriper. I många debatter framstår det snarare som att nationalismen i mångt och mycket är en yt-ideologi, en ersatz-religion, en ad hoc-åskådning, som fyller vakuumet till dess att en ny religion grundats eller vunnit mark. Vad nationalismen ofta (men inte alltid) tycks sakna är ett gediget fundament, som inte bara relaterar till den specifika nationen och statsbildningen ifråga, utan som framförallt förklarar den individuella personlighetens engagemang för den.
*
Hur skulle en psykologiserande skiss över den enskilda personens relation till nationen kunna se ut?
Vi kan identifiera tre ideal-typiska förhållningssätt till nationen:
Vi uppskattar vår nation, vi känner en nationskärlek.
Vi är likgiltiga inför vår nation, vi känner inget speciellt för den.
Vi är starkt kritiska/hatiska till vår nation och har inget emot att den går under.
Av dessa ideal-typiska fall är det endast det första alternativet som relaterar till det som kan benämnas nationskärlek. Vad är det då som den enskilda personen uppskattar med sin nation? Ja, vad är det som leder fram till dennes nationskärlek?
I Norden säger vi att vi har ett fosterland. Detta ord röjer tämligen precist vad det hela handlar om: ett land där vi är födda och uppvuxna, ett land som har format oss och där vi hör hemma. Det latinska begreppet patria har en mer uppenbart maskulin konnotation, men innebär i allt väsentligt samma sak: ett hemland, det habitat varur personen eller personerna ifråga kommer ifrån och där de är hemmastadda.
När vi föds är vi inte någon tabula rasa, en tom tavla. Vi kan aldrig sägas vara helt förutsättningslösa - inte ens när vi ligger i modersskötet. Den genetik som formar oss härrör från våra föräldrar, som i sin tur fört vidare sina egna genetiska förutsättningar, vilka har influerats och formats av det landskap som deras släkt har levt och verkat i. Allt som dessa personer har ätit och druckit, jorden de har odlat ur, solen som har strålat mot dem, halvårs-mörkret som har tyngt dem, klipporna, skogarna, sjöarna och haven – allt som kan tänkas höra samman till ett landskap, har påverkat deras genetiska förutsättningar under flera århundraden, rentav årtusenden.
Landskapet formar oss, på ett eller annat sätt. Den som växer upp i ett landskap som präglas av skog och sjöar, kommer att formas annorlunda i jämförelse med en person som växer upp i en skärgård med karga klippor och stormande hav runtomkring sig. En person som växer upp i en storstad kommer att formas på ett annat sätt än en person som växer upp i en liten by på landet. De påtagliga skillnader som vi spontant tycker oss finna i jämförelse mellan olika länder och kulturer, härrör från samma variabel: våra – objektivt sett – skiftande förutsättningar.
Vi har referens till det som vi är bekanta med. Sättet vi pratar på, begreppen och kategorierna vi använder, människorna vi umgås med, vare sig det är fri- eller ofrivilligt, utgör sammantagna en referensram som vi använder för att bedöma sådant som står bortom vår direkta erfarenhet. Kort sagt: vi växer upp i ett sammanhang med andra, som vi som individer själva ingår i. Även om vi också besitter förmågan att urskilja detta sammanhang på ett idémässigt plan, så kan vi inte okritiskt betrakta det, då vi själva ingår i det.
*
Vi kan föreställa oss en avgränsad lokalitet, någonstans i Sverige, där en person växer upp med vissa givna referenser och värderingar. Denne bestämmer sig för att flytta till en helt annan del av landet. Efter flytten märker personen av hur främmande omgivningen är i förhållande till vad denne annars är van vid att erfara. Det kan antingen vara ett främlingskap som förskräcker eller fascinerar; det nya sammanhang som uppstår ger oavsett värdefull referens för att kunna bedöma det egna ursprunget och den egna uppväxten. Somliga utvecklar tanken att deras egen uppväxt varit inskränkt och överdrivet priviligierad och fördömer allt som har att göra med sitt ursprung, medan andra snarare uppskattar hur lyckligt lottade de varit som fått växa upp i en lycklig och harmonisk miljö.
Att känna kärlek till sin hembygd, till det som har format dig till den du är och att vara nöjd med vem du har blivit – det är något som många känner, vare sig de kallar sig själva för nationalister eller inte. Just begreppet nationalism är så starkt förknippat med ideologin från 1700- talet, såsom den utvecklade sig under franska revolutionen, att det svårligen kan sägas stå i tät förbindelse med begreppet nationskärlek, som är en betydligt äldre företeelse. Att känna kärlek gentemot sin nation – det är att uppskatta allt det som format dig till den du är och att erkänna detta villkorslöst. Det handlar i grunden om att känna ödmjukhet och tacksamhet inför det som gjort dig till den du är.
I motsvarande utsträckning är ofta skeptiker och kritiker till den egna nationen påfallande ofta sådana personer som lider av en slags rastlöshet, av personlig obalans och avsaknad av såväl tacksamhet som ödmjukhet. Dessa personer är inte nöjda med vilka de är och därför känner de heller ingen tacksamhet gentemot den omgivning som har format dem. De här personerna lider av en slags patologi, som i sin tur kan härledas till en grundläggande besvikelse av något slag. Det är svårt att precisera varför en sådan attityd tar form, men när den väl har infunnit sig verkar det vara svårt för personen ifråga att ändra uppfattning.
Det bör också sägas att många blir nationalister av helt andra anledningar. Ofta lockas de av det politiska, av ideologin i sig, som blir en slags besatthet. Denna besatthet ska inte förväxlas med nationskärleken som sådan, som är något djupare och mer elementariskt. Likväl tenderar de som vill hävda sin nationskärlek att blandas samman med de som betraktar nationen som ett i huvudsak politiskt projekt, vilket på sätt och vis har förstört förutsättningarna för båda grupper att nå framgång.
*
Nationskärleken kan anta former i mindre eller större sammanhang, förvisso; dock måste dess alstring utgå från kärleken till den egna hembygden - i annat fall blir den en chimär. Det som historiskt sett har möjliggjort statens expansion inom nationens ramar, har varit de relativt gemensamma uppsättningar av värderingar, seder och bruk som har delats mellan olika regioner och lokaliteter. Då dessa inte längre spirar av egen livskraftighet, kan nationen i sin helhet inte heller utveckla en vital nationalism.
Vi kommer aldrig att känna samma kärlek till alla delar av vårt land. Det är vår egen omedelbara hembygd som utgör vår närmaste referensram – och oavsett om vi känner uppskattning gentemot den eller inte, ja, huruvida vi känner kärlek till den eller inte, så har den likafullt format oss till de vi är. När uppskattningen för den egna nationen tar sig sådana uttryck blir den en uppbygglig kraft - och det är just det uppbyggliga vi måste fokusera på, särskilt när dyrtiden stundar.