Ideal och realitet
Om att ha en livsbejakande attityd i en livsfientlig värld
Att tänka själv […] kräver insikt om att alla ens egna självklarheter är fördomar, att alla fördomar är oklarheter utifrån en traditionell sedimentering, och inte bara omdömen vars sanning ännu är oavgjord, och att detta gäller redan om den stora uppgift, den idé som kallas “filosofi”. På denna återgår alla omdömen vilka betraktas som filosofiska.
-Edmund Husserl, De europeiska vetenskapernas kris och den transcendentala fenomenologin.
Den som väljer att läsa kommentarsfält på diverse sociala medier, behöver vara mentalt förberedd. Där finns nämligen en oöverskådlig flora av allehanda mer eller mindre bisarra personer, vilka torgför mer eller mindre bisarra uppfattningar och idéer. Att mäta blodtrycket innan respektive efter att ha nedstigit i de sociala mediernas moras, torde vara nog illustrerande.
På sista tiden har jag reflekterat mycket över mina tidigare ståndpunkter, filosofiska såväl som politiska. Dessa framstår för mig numer som stridsställningar vilka sedan länge övergivits. Idag rostar dem sönder, likt det bälte av bunkrar som byggdes på den danska västkusten, vilka konstruerades för en invasion som aldrig kom. Jag ondgör mig inte över att jag ändrat uppfattning om vissa saker - sådant hör åldrandet och den allmänt utbredande livserfarenheten till. Vad jag däremot finner beklämmande är att se tillbaka på den fullständiga visshet som jag själv kände över samma filosofiska och politiska ting - som om just jag hade löst Sfinxens gåta långt innan någon annan gjort det.
Kanske är det just detta jag tycker är det värsta i dagens offentliga åsiktsklimat: alla besserwissrar och förstå-sig-påare som genom att hänvisa till en enda deducerande, all-förklarande orsak, i varje tänkbart sammanhang avger ett exakt svar på tal. Ödmjukheten lyser med sin frånvaro, liksom Sokrates gamla insikt: att veta att man inte vet, är också en form av kunskap.
Att tidigare ha varit idealistiskt lagd för att därefter falla ner i realiteternas obönhörliga värld, bekräftar insikten om att livet trots allt inrymmer bådadera, ideal och verklighet. Det kan tyckas vara ett trivialt påpekande, men bakom trivialiteten skyms en på samma gång svår som nödvändig insikt: att leva är i mångt och mycket att lära sig hantera motsägelser, såväl i inre som yttre bemärkelse. Det handlar om en balansakt, som dessvärre många misslyckas med, då de tenderar att ”tippa över” åt endera hållet.
Det är lätt att sympatisera med dylika felsteg. Om världen framstår som särdeles dyster i en given stund, är det svårt att förlika sig med tanken på att den också kan vara underbar och ge upphov till livsglädje i en annan. Men faktum är att detta sker dagligen. Mängder av människor lever lyckliga och välordnade liv, trots kännedom om dystra ting. Det framstår som något av en fin konst att klara av att balansera världens ideala potential med dess reella omständigheter.
“Det finns en spricka i allt - det är så ljuset kommer in”, hävdade Leonard Cohen. Det ligger något i det där. Vi kan inte se stjärnorna utan den mörka världsrymden som fond. Vi kan inte heller urskilja det goda utan att kontrastera det mot det onda. Men att se ljuset genom sprickan innebär också att man erkänner det mörkas existens. Det i sig kan vara besvärligt för många.
Jag kanske lägger ner alltför mycket tid på att läsa kommentarer på sociala medier och jag vet med mig att jag emellanåt drar alltför stora växlar på dem. Med det sagt - jag tycker likväl att det utgör en fingervisning om var samtidskulturen befinner sig. När exempelvis en riktigt neslig händelse inträffar, som i fallet med den unga kvinna i Rönninge som nyligen blev bortförd och lustmördad av en transa, kan man läsa om den vånda många känner inför ett alltmer osäkert och farligt samhälle. När man snabbt kikar på deras profiler är det likväl påfallande ofta som de själva satt barn till världen. Vidare reser de glatt, klär ut sig inför högtider, går på evenemang, m.m. Hur lyckas dem - ja, hur lyckas människan överlag att hålla elände och ondska i paritet med glädje och godhet?
Det korta svaret är: för att hon måste. Världen innehåller mycket grymhet, förvisso. Men den innehåller även godhet. Det fula samexisterar med det vackra, det glada med det olyckliga, tristessen med den goda vanan. Hela vår existens präglas av polariteter, som initialt kan te sig svåra att förlika sig med, men som vid närmare eftertanke framstår som utvecklande för vår högst brukbara förmåga att kunna uppfatta världens inneboende komplexitet.
Genom historien har det funnits otaliga människor som av en eller annan anledning blivit fullkomligt övertygade om att just deras insikter och funderingar besitter det högsta värdet. Man ser det särskilt bland intellektuella. De har funnit ut vilken faktor eller grundorsak som påverkar världens utveckling - därpå anser de sig vara generösa när de delar med sig av sina insikter till andra, mer dödliga människor, vilka inte har förmågan att härleda sitt eget tänkande till dylika ”upphöjdheter”. Deras ideal upphöjs till realitet, inte minst för dem själva. Om någon hävdar att samhället pekar i en given riktning på grund av en given orsak, då är det en realitet för dessa personer, en omständighet som ett givet ideal kan lindra, mer sällan förhindra.
För att förtydliga än mer: i dagarna oroar sig många över en eskalering av krigen i Mellanöstern. Någon som säger sig vara särskilt insatt i konflikten förklarar vad som är orsakerna bakom och vad som bör göras. Personen beskriver en realitet (eller tror sig i vart fall göra det) som någon mottagare har att förhålla sig till, i sällskap med andra ting i livet vilka har en mer livsbejakande innebörd. Det ena ger upphov till oro, dessutom av ett slag som inte låter sig stillas. Det ligger ju inte i någon enskild persons makt att förhindra mördandet av oppositionella i Iran, exempelvis. Likaså vad gäller Trumps och USAs ansatser angående Grönland, som ingen enskild kan göra något åt. Vissa frågor eller omständigheter ger upphov till en oro som helt enkelt inte kan stillas eller lindras. Realiteterna tränger då undan idealens närvaro, skulle man kunna säga.
Om realiteterna dominerar i tillvaron försvinner å andra sidan de sidor av livet som ger upphov till den största livsglädjen. Att läsa om demografin i Affes statistikblogg kommer inte att generera ett större barnafödande; att räkna antal våldtäkter och gängmord i tabeller och diagram kommer inte heller att leda fram till en lösning av rotorsaken till att samma realiteter inträffar. Många ägnar sitt liv åt att blottlägga dessa nesliga former av realiteter, men har inget som helst intresse av att finna en faktisk motåtgärd mot dem. För sådana finns i allra högsta grad att tillgå.
Det kanske mest självklara motmedlet är det vi kan hämta mentalt. Varje neslighet som tar plats i våra tankar, den oro som sakta sprider ut sig och ockuperar vår hjärnbark, kan bemötas - om inte i materiell mening, så åtminstone mental. Vi kan välja att acceptera förekomsten av diverse dystra inslag i vår tillvaro och ändå hitta något värdefullt i vårt liv som kan rättfärdiga dessa. Jag har återkommit till en givande tanke flera gånger på min Substack, den som Nietzsche så kraftfullt framhärdade: att det är det lägsta i tillvaron som är i behov av att rättfärdigas - inte det högsta.
För att återknyta till diskussionen om ideal och realiteter, så kan det med emfas sägas att ingen realitet undgår möjligheten att rättfärdigas genom existensen av ideal. Med ideal avser jag sådant som vi håller som högst i tillvaron, såsom Nordstjärnan som vi orienterar oss efter på den mörka natthimlen, eller den livgivande sol som vi följer fram mot mer uthärdliga nejder. Vi behöver ideal för att rättfärdiga realiteterna - inte tvärtom.
Jag har känt och känner ett flertal personer som engagerat stora delar av sitt liv åt politiska ändamål. I de flesta fall motiveras deras engagemang utifrån givna ideal, vilka man säger sig värna. Vid närmare påseende visar det sig emellertid att engagemanget, i sak, snarare handlar om ett fokus på diverse realiteter, vilka påfallande ofta har en mer eller mindre flyktig betydelse. Det behöver inte vara fel, men många gånger sker detta på bekostnad av de egna idealens positiva, uppfordrande innebörd. Vi ska inte ignorera realiteterna, men de får inte heller skymma undan idealen - på samma sätt som de dystra molnen på himlen inte får tillåtas ta all uppmärksamhet från den lysande sol som döljer sig där bakom.
När jag kom hem från mitt arbete häromdagen läste jag om en fruktansvärd nyhet. En 11-årig pojke dog när en snögrotta kollapsade i Hassela, i Nordanstigs kommun. Jag har själv barn och en son specifikt och kan känna starkt utifrån det som hänt. Jag har blivit varse en realitet som jag gärna kunde varit utan - men nu vet jag vad jag vet. Realiteten har jag mött och jag är tvungen att hantera den. Men liknande dystra realiteter sker hela tiden, i andra former, somliga närmare min egen direkta livsvärld, andra på andra sidan jordklotet. Sammantagna ackumulerade kan de stundom kväva varje idealistisk ansats jag har i mitt inre till döds. Men jag vill inte leva som en känslolös vålnad. Jag vill inte bära en ironisk sköld hela tiden. Jag vill inte vara cynisk i alla möjliga sammanhang. Jag har barn, som jag på gott och ont bringat till världen. Cynism är en filosofisk lyx jag inte kan kosta på mig. Jag måste leva med det faktum att jag har goda ting i mitt liv som jag ständigt oroar mig för. Det är en spänning som jag måste uthärda, utan att prisge mig åt cynism och mörk ironi. Jag kan inte överge idealen bara för att de är svåra att urskilja. Trots allt så vet jag att de döljer sig där, bortom realiteterna.
Stor igenkänning. Om man investerat mycket tid i att verkligen tänka, inte bara reagera, blir sociala mediers diskussioner outhärdliga. Man ser sitt tidigare jag i de fanatiskt övertygade: samma absoluta visshet, samma all-förklarande teorier. Skillnaden är att man nu vet hur lite man förstod då.
Det finns en risk, förstås, att jag om tjugo år ser tillbaka på dagens version av mig själv med samma milda förfäran. Men det är också en befrielse. Insikten att man aldrig blir färdig gör att man slutar klättra upp på höga hästar. Mästarna är få, och jag är inte en av dem.
Distinktionen mellan ideal och realiteter träffar något väsentligt. Jag har sett hur människor, mig själv inkluderad, drunknar i realiteternas katalogiserande: statistik, diagram, ändlösa listor över elände. Det blir en sorts pervers njutning i att bevisa hur illa allt är. Men vad tjänar det till? Realiteterna utan ideal är bara en inventering av mörkret. De ger ingen riktning, ingen kraft att handla, ingen anledning att alls fortsätta.
Idealen måste komma först. Jag har själv ägnat år åt att dokumentera förfall utan att egentligen veta vad jag ville bygga istället. Det är en steril övning. Man kan inte reparera ett hus om man inte först vet hur det ska se ut när det är färdigt.
Jag är en tjänare. En student. En sökare. Den som vill får gärna följa med på vandringen, men jag kommer inte gå bakom och fösa.