Stor igenkänning. Om man investerat mycket tid i att verkligen tänka, inte bara reagera, blir sociala mediers diskussioner outhärdliga. Man ser sitt tidigare jag i de fanatiskt övertygade: samma absoluta visshet, samma all-förklarande teorier. Skillnaden är att man nu vet hur lite man förstod då.
Det finns en risk, förstås, att jag om tjugo år ser tillbaka på dagens version av mig själv med samma milda förfäran. Men det är också en befrielse. Insikten att man aldrig blir färdig gör att man slutar klättra upp på höga hästar. Mästarna är få, och jag är inte en av dem.
Distinktionen mellan ideal och realiteter träffar något väsentligt. Jag har sett hur människor, mig själv inkluderad, drunknar i realiteternas katalogiserande: statistik, diagram, ändlösa listor över elände. Det blir en sorts pervers njutning i att bevisa hur illa allt är. Men vad tjänar det till? Realiteterna utan ideal är bara en inventering av mörkret. De ger ingen riktning, ingen kraft att handla, ingen anledning att alls fortsätta.
Idealen måste komma först. Jag har själv ägnat år åt att dokumentera förfall utan att egentligen veta vad jag ville bygga istället. Det är en steril övning. Man kan inte reparera ett hus om man inte först vet hur det ska se ut när det är färdigt.
Jag är en tjänare. En student. En sökare. Den som vill får gärna följa med på vandringen, men jag kommer inte gå bakom och fösa.
"Realiteterna utan ideal är bara en inventering av mörkret. De ger ingen riktning, ingen kraft att handla, ingen anledning att alls fortsätta." Jag citerar det! Precis så uppfattar jag det själv. Det sägs att man lätt blir avtrubbad av att utsätta sig själv för alltför mycket nesligheter och mörker. Jag vet inte vad som avses exakt med "avtrubbad" i sammanhanget - det inrymmer ju allt från medveten likgiltighet till överstimulerade hotorgan. För egen del blir jag mest trött. Jag vet att världen i mångt och mycket är en mörk plats. Men man måste ju kunna förhålla sig till verkligheten utan att antingen uppfatta den som en Disney-film eller som ett fullständigt helvete. Någonstans mitt emellan - lagom - tror jag är bra.
Man kan ju förstås argumentera för att det funnits personer och rörelser som genom historien har åstadkommit ganska mycket genom att som du träffande uttrycker det, "fösa". Men för egen del är jag ingen sådan person - och jag har insett att det finns många fler som liksom jag har kommit fram till samma slutsats om sig själva, efter åratal av irrfärder.
Jag tror ändå man kommer långt med ödmjukhet, sans och balans. Man får uppmärksamma det konstruktiva där man än må se det. Jag tror det finns många fler svenskar som levt en tämligen opolitisk existens som åstadkommit mer för landets väl än mången aktiv "politisk soldat", som har spenderat mer tid på att framhärda med sina egna färdplaner än de någonsin gjort på att agera verkligt konstruktivt och livsbejakande.
Det kanske är en sak som hör ungdomen till - man kan ju inte begära av 20-åringar att de ska vara fullfjädrade filosofkungar. Det är väl lite den insikten som jag ville lyfta i essän också. När man är ung, då särskilt borde man vara ödmjuk. Jag vet inte med dig, men jag har funnit att det för min del varit precis tvärtom - det var när jag var i tjugoårsåldern som jag var som mest olidlig, sade mig veta allt, alltid hade de rätta svaren, den "rätta" politiska synen. Men ju äldre jag blir, ju mer jag läser, hör, ser och erfar i största allmänhet - desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet. Om man i det läget ändå kan försöka spalta upp tillvaron på något sätt för att göra den åtminstone en gnutta mer begriplig, bör man göra det. Att tänka i termer av ideal och realiteter är ett sätt att göra det på, anser jag.
Stor igenkänning. Om man investerat mycket tid i att verkligen tänka, inte bara reagera, blir sociala mediers diskussioner outhärdliga. Man ser sitt tidigare jag i de fanatiskt övertygade: samma absoluta visshet, samma all-förklarande teorier. Skillnaden är att man nu vet hur lite man förstod då.
Det finns en risk, förstås, att jag om tjugo år ser tillbaka på dagens version av mig själv med samma milda förfäran. Men det är också en befrielse. Insikten att man aldrig blir färdig gör att man slutar klättra upp på höga hästar. Mästarna är få, och jag är inte en av dem.
Distinktionen mellan ideal och realiteter träffar något väsentligt. Jag har sett hur människor, mig själv inkluderad, drunknar i realiteternas katalogiserande: statistik, diagram, ändlösa listor över elände. Det blir en sorts pervers njutning i att bevisa hur illa allt är. Men vad tjänar det till? Realiteterna utan ideal är bara en inventering av mörkret. De ger ingen riktning, ingen kraft att handla, ingen anledning att alls fortsätta.
Idealen måste komma först. Jag har själv ägnat år åt att dokumentera förfall utan att egentligen veta vad jag ville bygga istället. Det är en steril övning. Man kan inte reparera ett hus om man inte först vet hur det ska se ut när det är färdigt.
Jag är en tjänare. En student. En sökare. Den som vill får gärna följa med på vandringen, men jag kommer inte gå bakom och fösa.
Tack Dan för din insiktsfulla kommentar. Låt mig återkomma med ett längre svar ikväll!
"Realiteterna utan ideal är bara en inventering av mörkret. De ger ingen riktning, ingen kraft att handla, ingen anledning att alls fortsätta." Jag citerar det! Precis så uppfattar jag det själv. Det sägs att man lätt blir avtrubbad av att utsätta sig själv för alltför mycket nesligheter och mörker. Jag vet inte vad som avses exakt med "avtrubbad" i sammanhanget - det inrymmer ju allt från medveten likgiltighet till överstimulerade hotorgan. För egen del blir jag mest trött. Jag vet att världen i mångt och mycket är en mörk plats. Men man måste ju kunna förhålla sig till verkligheten utan att antingen uppfatta den som en Disney-film eller som ett fullständigt helvete. Någonstans mitt emellan - lagom - tror jag är bra.
Man kan ju förstås argumentera för att det funnits personer och rörelser som genom historien har åstadkommit ganska mycket genom att som du träffande uttrycker det, "fösa". Men för egen del är jag ingen sådan person - och jag har insett att det finns många fler som liksom jag har kommit fram till samma slutsats om sig själva, efter åratal av irrfärder.
Jag tror ändå man kommer långt med ödmjukhet, sans och balans. Man får uppmärksamma det konstruktiva där man än må se det. Jag tror det finns många fler svenskar som levt en tämligen opolitisk existens som åstadkommit mer för landets väl än mången aktiv "politisk soldat", som har spenderat mer tid på att framhärda med sina egna färdplaner än de någonsin gjort på att agera verkligt konstruktivt och livsbejakande.
Det kanske är en sak som hör ungdomen till - man kan ju inte begära av 20-åringar att de ska vara fullfjädrade filosofkungar. Det är väl lite den insikten som jag ville lyfta i essän också. När man är ung, då särskilt borde man vara ödmjuk. Jag vet inte med dig, men jag har funnit att det för min del varit precis tvärtom - det var när jag var i tjugoårsåldern som jag var som mest olidlig, sade mig veta allt, alltid hade de rätta svaren, den "rätta" politiska synen. Men ju äldre jag blir, ju mer jag läser, hör, ser och erfar i största allmänhet - desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet. Om man i det läget ändå kan försöka spalta upp tillvaron på något sätt för att göra den åtminstone en gnutta mer begriplig, bör man göra det. Att tänka i termer av ideal och realiteter är ett sätt att göra det på, anser jag.